Ungefär 15cm hög och 10cm bred, svart med röd kant. Så såg min första dagbok ut, jag var 7 år gammal och hade börjat första klass den hösten. Anteckningarna är korta och relativt oläsliga, men när jag läser de inser jag hur mycket känsla där är bakom varje bokstav som jag lyckats få ner.
Dagböckerna har följt mig genom åren och beroende på var jag befunnit mig med mina tankar har dagboken fått olika utseende. Under högstadieperioden hade jag flera stycken på samma gång, under gymnasietiden en variant. Men alla finns de sparade i en låda i min garderob och ibland tar jag fram de och njuter av all denna text, alla dessa tankar och känslor som har fått ta plats med hjälp av pennan. Under min uppväxt gick all min lediga tid åt att skriva och läsa. Jag slukade allt som fanns att läsa och sen skrev jag (mer eller mindre bra dock), praktiserade på tidningen Arbetet och på vårt lilla lokala biblioteket. Var övertygad om att jag skulle arbeta som journalist ”när jag blev stor”.
Journalister de skriver om sådant som är viktigt. Journalister kan också vara författare och skriva böcker. DET var det jag ”visste” och trodde på. Journalisterna gjorde det som jag älskade att göra, skriva och läsa. När jag då kopplar allt detta till hur världen ser ut idag så undrar jag varför det är så mycket snack om att tidningarna måste vara först med nyheterna för att inte gå under eller att e-böckerna kommer att slå ut de vanliga traditionella böckerna.
Mitt förstånd säger mig att jag förstår varför det är så mycket snack om det. Tidningarna och förlagen är rädda. Rädda för den nya tiden. Rädda för hur facebook, twitter, wikipedia, wikileaks och alla bloggar ska ta över informationsflödet. Men då tänker jag återigen som jag gjorde som liten. Journalisterna skriver och läser. De skriver det som jag och alla andra vill läsa, djupgående, intressanta, faktabaserade artiklar. Och vissa journalister blir författare och skriver de böcker som jag och alla andra vill läsa. Oavsett om det är digitalt eller analogt. De behöver inte vara rädda. Framför allt behöver deras uppdragsgivare inte vara rädda. För vi vill fortfarande läsa det som skrivs! eller hur?
(jag lär aldrig bli journalist, men jag har en stor tilltro och respekt för yrket och mina drömmar om att skriva har förflyttat sig från mina dagböcker i lådan till bloggandets värld. På mina premisser, ingen annans, bara lite mer öppet
Välkommen tillbaka säger jag i förstahand till mig själv men även till er som är här och läser! Under sommaren har jag omedvetet medvetet låtit bli att skriva här. Inte för att jag inte velat eller haft något att säga utan helt enkelt för att jag har varit tvungen att prioritera.
Sommaren har i år bestått av jobb, jobb, lite semester, mer jobb och ytterligare lite semester men mest jobb. Det har varit den mest händelserika och roliga sommar jag har haft på länge! Maken och jag har trängt in oss i vårt sovrum med vars ett litet skrivbord, dator, papper och annat nyttigt. Medan ungdomarna har sovit har vi jobbat och när de vaknat har vi spenderat den tid de velat med de och när de sen tröttnat på oss har vi återgått till att jobba. Sen har vi gjort några turer i Sverige för att faktiskt få lite semester. Bilen har tagit oss och alla eller delar av ungdomarna till blandannat Göteborg, Smögen, Blekinge, Småland och Österlen! Nu är det två veckor kvar av sommarlovet och vi fortsätter tränga ihop oss i vårt lilla sovrum! Men sen blir det tillbaks till verkligheten och kontoret igen.
För att sammanfatta det hela så är jag nöjd, inte så utvilad men mentalt tillfredsställd! Kort sagt har det varit en superbt bra sommar och jag ser fram emot härliga höstdagar
Läser i Sydsvenskan om en undersökning som är gjord kring huruvida småföretagare tar semester eller inte.
Semester är en självklarhet för de flesta – utom för småföretagare. En ny undersökning från Företagarförbundet visar att 84 procent eller över fyra av fem av småföretagare jobbar mer än 40 timmar per vecka. Var fjärde tar högst en veckas sommarledighet och ungefär hälften tar högst två veckors semester.
Dessutom jobbar nästan nio av tio småföretagare ändå under sin ledighet, skriver organisationen i ett pressmeddelande.
Frågan jag ställer mig är, hur har de ställt frågan till de här småföretagarna? Har de bara frågat om de tar semester och isåfall när och hur. Eller har de frågat om de här småföretagarna är företagare för att de älskar sitt yrke och gärna lever med den dygnet runt och låter semester, jobb, liv och hobby flyta ihop?
För är det inte så det är för de flesta av oss som driver företag? Oavsett om vi är frilansare, driver butik och/eller har anställda? Är det inte så att vi faktiskt älskar det vi gör och gärna tar med oss jobbet hem, på semestern och på helgen? Åtminstone är det så för mig. Jag vill helst inte skilja på arbete och fritid. Det är ju när jag går i trädgården och påtar som ideérna till min kunds nästa kampanj eller en annan kunds strategiarbete dyker upp i huvudet! Det är ju när jag står i köket och lagar mat till familjen som jag måste ha ett anteckningsblock bredvid för att skriva ner ideérna på nya projekt som poppar upp!
Hade en intressant diskussion med en annan företagande väninna häromdagen. Hon kände sig ”tvingad” att ha ett kontor för att slippa en massa gliringar och konstiga påstående. Det verkar som att icke företagare har svårt att förstå att man gärna både kan och vill stiga upp på morgonen, sätta sig och jobba fast man inte har någon tid att passa eller någon chef som säger till en vad man ska göra. Ett kontor kan däremot ge den där ”lilla” extra tydligheten att ” nu går jag och jobbar”!!
Varför måste det vara så? Varför kan man inte få lov att älska det man gör utan att folk undrar om man inte jobbar lite för mycket och nog borde ta de där fyra veckorna semester! Eller tvärtom att de tror att man går omkring hela dagarna och inte gör något!
Tänk dig en värld där alla gör precis som de själva vill utan att lyssna på vad andra säger. Tänk att leva i ett förhållande där ingen lyssnar på den andre. Tänk att jobba på en arbetsplats där ingen lyssnar när du talar. Det skulle blir kaos! Rent ut sagt kalabalik! Men om vi istället vänder på det och lyssnar. Då får vi en helt annan vändning på det som ska sägas och på det som sägs. För där är faktiskt någon som lyssnar i andra änden. Helt plötsligt vill man prata. Helt plötsligt vill man lyssna tillbaka. Så är det inom marknadsföringen också!
Minns min första utbildning i marknadsföring där läraren lät oss jobba uteslutande i projektform och där alla inlärning skedde med hjälp av case. Han lärde oss att grunden i marknadsföring byggs av olika stenar och att en av de är att lyssna! Utan den faller en del av fundamentet.
Att lyssna på sina kunder är inget nytt. Tvärtom så har företag i alla år kämpat för att hitta sätt att lyssna på sina kunder, det har dock inte alltid varit så lätt. Men de nya sociala mediekanalerna ger företagarna fler möjligheter och även om det fortfarande inte är lätt så finns det åtminstone fler vägar att gå och det förenklar! Men framför allt kanske det är så att om företagen inte lyssnar märks det så mycket tydligare nuförtiden och det kanske gör att de som inte lyssnar, börjar!
Njuter av att solen skiner. Njuter av att jag har fördelen av att vara företagare. Njuter av att jag kan jobba där jag vill. Möjligheten att vara där mina barn är. Möjligheten att hjälpa mina kunder oavsett var jag befinner mig. Det är lyx. Och jag inser att det är få förunnat att ha det så bra.
Idag är inte en dag när man ska klaga. Idag är en dag där man ska le och tänka på hur bra man kan ha det!
Nu gäller det bara att minnas allt detta när regnet öser ner i juli eller i mörkaste januari, eller när man kommer hem efter för många timmar på kontoret, missar middagen, glömmer läxläsningen med barnen och ändå måste sitta framför datorn några timmar till.
Så idag njuter jag och lägger allt det goda, härliga, roliga och fantastiska i minnesfickorna i hjärnan och hoppas att jag kan ta fram det när det behövs!
Läser på Dagens media om hur Volkswagen satsar hela sin senaste kampanj enbart i de sociala medierna. Kampanjen marknadsförs med filmer på youtube och med en facebooksida. Tanken är att attrahera en yngre målgrupp. Jag gillar!!
Ska bli intressant att följa det hela! Hoppas även att de företag som inte är så stora som just VW ser vad det kan ge för möjligheter om man överväger att använda sig av dessa medier.
Frågan är om denna tjejs framtidstankar är att jobba på Apple eller att göra skivor
Uppenbarligen har hon landat ett skivkontrakt… när hör Steve Jobs av sig till nästa reklamfilm??
En intensiv vecka arbetsmässigt mitt i barnens skolavslutningar har gjort att bloggen får några dagars vila. Men snart snart ska jag reflektera över fler spännande medier och vad som händer med t ex lunarstorm!
Under tiden får ni njuta av en lite rolig reklamfilm
Följer debatten som pågår just nu kring huruvida man på sin arbetsplats får lov att använda facebook eller twitter. Egentligen blir jag mest arg när jag hör debatten. Men jag försöker vara konstruktiv i mina funderingar även om det inte alltid är så lätt. Att förbjuda de sociala medierna eller för all del internet på arbetsplatser känns som att förbjuda en från att ringa ett samtal hem på arbetstid. Lyssnade på BritStakston, JMW, och Viveka Dahl, Trafikverket, på SVT gomorron idag (se inslaget längst ner) och jag undrar om jag inte har förflyttats till lågstadiets alla tjafsiga föräldramöte där man vill förbjuda både det ena och det andra samtidigt som man är för andra kollektiva insatser. Vart tog den fria, demokratiska människan vägen i allt detta? Den människan som kan tänka själv och som vet var gränserna går. Inte för att någon har förbjudit saker och ting utan för att man har lärt sig hur man bör och ska fungera för att man ska må bra och ha ett bra liv. Respekt för livet. Respekt för sitt arbete och respekt för sina medmänniskor. Att sätta upp förbud i samhället så att andra människor inte ska ta skada är en sak. Men att sätta upp förbud för att man inte riktigt har koll på saker och ting och är en aning rädda är fel.
När jag följer debatten så undrar jag emellanåt om vi har förflyttats bakåt i tiden till när Beatles intog radioapparaterna och alla ungdomar njöt medan de vuxna förbjöd! Vad blev det av det??
Här kämpar vi marknadsförare med att få företagen att förstå vikten av att finnas i de sociala medierna ,och sakta men säkert börjar det släppa, då börjar , vissa, företag sätta stopp för de anställda! Hur går det ihop? Att som företag å ena sidan finnas i de sociala medierna,för där är kunderna, men å andra sidan inte tillåta de anställda att finnas där. Det kallar jag dubbelmoral!
