Torsdagskrönika v. 6

Torsdagskrönika v. 6

vägvalWant Back in the Game? Så stod det i ämnesraden i ett nyhetsbrev jag fick häromdagen från tidningen PINK. Det visade sig att artikeln handlade om kvinnor (i USA) som funderar på att hoppa av arbetssvängen under en period för att istället ta hand om familjen eller helt enkelt ta hand om sig själv. 30% av tidningens läsare hade någon gång tänkt denna tanke.

Men det visade sig också att av de kvinnor som faktiskt tar ledigt planerar över 90% att gå tillbaka till sitt jobb igen. I New York Times kan man läsa att nu under de dåliga tiderna är det fler och fler kvinnor som väljer att gå tillbaka till sina jobb eller att helt enkelt söka jobb.  Man är rädd för hur framtiden ska te sig eller helt enkelt för att ens make redan blivit uppsagd. Men det är svårt. I USA kan det i många fall vara kvinnor som varit hemma med barn i mer än 10 år som pga de dåliga tiderna nu känner sig manade ut i arbetslivet igen. En situation som nog inte är den lättaste, om man inte har hållit sig ajour med sitt yrke under de här åren.

För att göra någonslags jämförelse med oss arbetande kvinnor här i Sverige får man väl ta vår  föräldraledighet eller möjligheten till att ta tjänsledigt, som avbrott från arbetslivet. Nu var det längesedan jag var hemma med småbarn men jag hör konstant mammor (och pappor) runt omkring mig som funderar just på hur de ska förhålla sig till sitt arbete under den tid de är föräldralediga. Ska man hålla sig ajour medan man är hemma eller ska man utnyttja sin ”rätt” att vara borta från sitt jobb helt? Vilket av detta gynnar en mest i det långa loppet, egentligen? Är det så att man har större chanser att komma tillbaka till sitt jobb om man är aktiv samtidigt som man är ledig eller får man inte tillräckligt fokus då på det man har valt att vara ledig för (barn, långresa, annat jobb). Kanske syftet med ledigheten får avgöra hur man förhåller sig. Och kanske man inte vill tillbaka igen till samma ställe?

Om det skulle vara jag som skulle fatta de här besluten hade jag nog fått leta upp en mentor eller coach som kunde guidat mig fram längs vägen. Inget ont i det men jag är just nu glad över att jag kan luta mig tillbaka i min stol,  läsa mina tidningar och se med glädje på mina tonåringar som numera klarar sig rätt bra på egen hand, tills maten kokar över och tvätten ska bli ren ;) .

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>