Tänk att få vara 14 år och börja en vecka i skolan med uppgiften att under skoltid läsa ut en bok som en lärare sätter i handen på en. Mer eller mindre alla andra lektioner är inställda under den här perioden och uppgiften ligger i att läsa ut boken, på ett eller annat sätt, med hjälp eller utan. På det sätt som passar dig som elev. När veckan är slut och boken utläst, samlas gruppen/klassen för en diskussion kring vad i boken som betydde något för dig personligen. Beroende på hur den diskussion utvecklas, utvecklas också det projekt som eleverna de närmaste veckorna ska jobba med. Så många ämnen som möjligt blandas in och temat genomsyrar all skoltid.
Låter det som ett drömscenario? Eller som en skräckfilm? För mig låter det som ett drömscenario och en möjlighet. En möjlighet för diskussioner, tolkningar, lärdomar och faktagranskningar. För mig låter det som att det är det ultimata sättet att lära sig på ett äkta sätt hur kungarna har dött eller vilken huvudstaden i Holland är. Eller hur kvinnan sörjer sin mamma eller sonen älskar sin bäste vän. Allt från känslomässiga reaktioner till korrekta fakta kan infinna sig i den här sortens lektioner.
Men detta är ingen dröm utan detta är verklighet. För vissa. Detta sätt att arbeta på kallas tematiserad inlärning och den skola som min dotter går på (Vittra) kommer att börja arbeta efter denna modell nu under hösten. De har inlett ett samarbete med Jan Nilsson, malmö högskola, som även är författaren till boken Tematisk undervisning. Det ska bli oerhört intressant att följa hur skolan kommer att arbeta med detta och vilken respons ungdomarna kommer att ge det hela. Det kräver en hel del engagemang från pedagogerna och en hel del arbete från eleverna. Men om de tar sig igenom detta tillsammans är åtminstone jag övertygad om att det är dessa elever som kommer att komma ut på andra sidan med kunskaper som de minns resten av livet. För om man på riktigt diskuterat något utifrån något som är intressant för en själv glömmer man inte det i första taget!
Själv har jag sen många år tillbaka glömt årtalen, huvudstäderna och andra fakta som man skulle ”lära” sig. Det innebär inte att jag är mindre allmänbildad eller mindre smart än andra. Det innebär dock att inlärningsprocesserna inte var tillräckligt intressanta för att jag skulle lägga detta på minnet. Däremot glömmer jag aldrig det min svensklärare sa till mig eller skrev i kanten på alla mina försök till noveller och andra skrivna saker. Vi diskuterade ofta varför jag skrev samma fel om och om igen och vi diskuterade ofta hur jag skulle gå tillväga. Jag erkänner att jag fortfarande gör samma fel på vissa saker men jag vet åtminstone att det är fel och väljer att ignorera det hela. Poängen med detta är att jag minns därför att vi diskuterade. Jag minns därför att hon var intresserad av vad jag hade att säga. Tänk om alla lärare i alla ämnen visat samma intresse!
Jag ser fram emot att se vad denna inlärningsprocess innebär för min dotter och jag är oerhört nyfiken på hur det kommer att påverka hennes framtida kunskaper!
(är dock beredd på att hon inte kommer att se fördelarna, nu. För vilken 14 åring gör det… men jag ska inte glömma att fråga henne om 10 – 15 år)
