Mymlans bloggtema denna veckan är att man ska beskriva sitt förhållande till mat. För de av er som följer mig kontinuerligt vet ni säkert att jag även har en blogg till. Detta är min ”bebis” mitt ”skötebarn”, nämligen min matblogg Veckans middag. Så när detta bloggtemat dök upp tänkte jag att jag absolut måste skriva ett inlägg kring mitt förhållande till mat och hur det har påverkat mig.
För tio år sedan stod jag en dag i köket (ganska ovanligt vid den här tidpunkten i mitt liv) och tillagade köttbullar. Familjen, då bestående av två små barn, barnens pappa och en hund, satte sig ner för att äta och tog första tuggorna. Sonen spottade snabbt ut maten på tallriken och tittade på mig med förskräckta ögon. Snabbt därefter gjorde dottern likadant. Efter att själv ha smakat på köttbullarna åkte de snabbt ut i köket och det blev ett samtal till närmaste pizzeria. Lite senare samma kväll la jag upp den oätliga maten på en tallrik och tänkte att istället för att slänga den kunde åtminstone hunden få i sig lite ”husmanskost”. Hunden luktade på maten, tittade med sin mörka blick på mig, gnydde och gick omedelbart ut från köket, utan att ha rört maten!
Detta var bara en av många gånger då jag totalt misslyckades i köket. Jag, som är uppväxt med oerhört kulinariska och duktiga matlagande föräldrar. I mitt barndomshem testades den ena rätten efter den andra. Det var 70-tal och det skulle vara allt från linsgrytor till rotfruktsgratänger. Under 80-talet förkovrade vi oss i färdiga fiskpinnar och köttfärssås men också i Flygande Jakob eller kokt höna med currysås. Detta mixades med långkok, hembakat bröd, hemlagade marmelader och goda kakor. Men man kan nog säga att jag hade en bra mat uppfostran och har aldrig hamnat ”fel” när det kommer till maten jag ätit. Det har aldrig diskuterats mat i huset utan det har bara varit en naturlig del av vardagen.
Det har gått 10 år sedan jag totalt misslyckades med mina köttbullar och vägen fram till där jag är idag har varit kantad av misslyckade såser, dödbakade bröd, överkokt potatis och råa stekar. Men för några år sedan ändrades plötsligt min inställning till maten. Jag ville verkligen inte köpa färdig mat längre utan ville att den skulle vara äkta och ”tala” till mig. Dessutom gav mitt liv just vi det här tillfället mig möjlighet att testa mina vingar och faktiskt ta tag i det här med matlagning. Idag är det framför allt jag i vår familj som lagar maten. Jag älskar att stå i köket och laga den ena rätten efter den andra. Jag har lärt mig hur jag ska smaksätta och hur jag ska ”rädda” maten och jag njuter varje dag. Så mitt förhållande till mat har förändrats genom åren och jag njuter av det! Fortfarande anser jag mig ha en sund inställning till mat och jag är mån om att lära mina barn att låta maten vara en naturlig del av deras vardag.
Men en sak är säker och det är att mina barn aldrig kommer att låta mig glömma de köttbullar som inte ens hunden ville äta!
. Tjejerna kommer till honom för att få råd och hjälp i de mest konstiga situationer och hälften av de vill nog helst bli flickvän till honom. Men jag är stolt över att ha fött just en son på den här dagen och han är min årliga hågkomst av den här dagen och hur viktig den är för alla oss kvinnor.
