Njuter av att solen skiner. Njuter av att jag har fördelen av att vara företagare. Njuter av att jag kan jobba där jag vill. Möjligheten att vara där mina barn är. Möjligheten att hjälpa mina kunder oavsett var jag befinner mig. Det är lyx. Och jag inser att det är få förunnat att ha det så bra.
Idag är inte en dag när man ska klaga. Idag är en dag där man ska le och tänka på hur bra man kan ha det!

Nu gäller det bara att minnas allt detta när regnet öser ner i juli eller i mörkaste januari, eller när man kommer hem efter för många timmar på kontoret, missar middagen, glömmer läxläsningen med barnen och ändå måste sitta framför datorn några timmar till.

Så idag njuter jag och lägger allt det goda, härliga, roliga och fantastiska i minnesfickorna i hjärnan och hoppas att jag kan ta fram det när det behövs!

(och annars får jag läsa detta inlägg och minnas)

För en tid sen hade jag en diskussion på twitter med en som precis som jag funderade kring det här med vilka skillnader tjejer och killar använder och påverkas av nätet. Dagligen ser jag hur mina ungdomar använder sig av nätet och jag slutar inte att förvånas!

Dottern är snart 14 år och har under det senaste året sminkat sig ganska mycket, med tillåtelse av mig. Vissa dagar har sminket blivit riktigt bra och andra dagar mindra bra, men det är en period av lärdom och jag uppmuntrar henne att lära sig. Dock har man som förälder inte så stort inflytande här utan får snällt se på och konstatera att hon nog lär sig så småningom. Visserligen försöker jag lite smått att berätta hur man kan göra med skuggor och framförallt har jag försökt få henne att förstå vikten av att tvätta av sig sminket för att inte riskera finnar och smutsig hud. De produkter jag har införskaffat är oändliga och mängder som jag inte ens vill tänka på vad det har kostat.

I måndags kom dottern hem från skolan och lite i förbifarten kastade hon ur sig ” jo, mamma, idag har jag varit utan smink hela dagen”. Oj svarade jag, det ser jag nu när du säger det, hur kommer det sig? Jo, svarade hon, nu är det ju sommar och då ska man inte ha smink. I mitt stilla sinne tänkte jag, wow! vilken insikt. Häftigt. Kanske har ngt av allt det jag sagt, gått fram ändå. Dottern fortsatte sedan att berätta att kompisarna inte hade trott henne när hon sagt att hon skulle vara utan smink i skolan och hela sommaren. Men hon stretar på och går till skolan utan smink och med synliga finnar i ansiktet. Strongt tänker jag! I affären samma dag säger hon helt plötsligt att hon behöver nytt rengöringsmedel till ansiktet. När vi kommer bort till hyllan så pekar hon. Den! Den ska vara riktigt bra! (jo, tänker jag, det har jag försökt säga till dig länge!) Men hur vet du det, frågar jag. Jo, det säger en av de bloggare som jag följer, så den vill jag prova! jag böjer mig omedelbart för önskan och införskaffar ”rätt” medel.

Lite senare förstår jag även att det här med att vara utan smink är inte min dotters eget påhitt, eller att hon har lyssnat på mig. Nä… hon har läst en eller flera modebloggar och hon respekterar och litar på att det de tjejerna säger, det är så det är och ska vara! Alltså, inget smink under sommaren för då behöver huden andas och man ska använda ”rätt” produkt för att få bort finnar och annat från huden!

Snacka om att bli påverkad. Snacka om att de kan påverka! Denna gången i ett lyckligt sammanhang. Men jag inser också vikten av att man som förälder hör och lyssnar på vad ens ungdomar pratar om. För de är påverkbara. Och det är kanske inte alltid i lyckliga sammanhang! Även om det just här, i mina ögon, var en superb lärdom de/den gav ut.

Men sonen då, som är 16år? Han som är motsatsen till sin syster och som inte läser en enda blogg. Vad gör han på nätet. Förutom att spela spel? Jo, han lär sig allt som finns att lära sig om mopeder, motorer, dataspel, grafik, hur man göra experiment i köket och annat underligt. Lycklig kom han ner häromdagen och berättade att han skulle filma hela moppemötet som ska ske i helgen och att eftersom han är medlem på det forumet så vet han om att det blir av och kan dessutom ta med sig sina vänner. Trots att hans egen moped ligger fullständigt isär plockad i vårt garage. Så vad har han lärt sig av sitt nätanvändande. Jo, han har fått nya vänner i andra städer. Han har lärt sig att man kan lära sig saker, handgripligen, och ta tag i saker som han vill göra, eftersom det finns information och andra på nätet med samma funderingar. Även här på gott och ont och återigen inser jag att just detta är bra och positivt men att det finns en mängd information som han kanske inte har lika mycket nytta av och som kanske snarare kan förstöra än att lära och att det återigen är jag som förälder som måste kommunicera, lyssna, lära och hjälpa!

Inte bara mina ungdomar utan alla ungdomar använder idag nätet som en självklar del av deras liv. MEN tjejer och killar använder sig av nätet på olika sätt. DET är något vi som marknadsförare måste ha i åtanke när vi planera kampanjer som ska nå ut till den här målgruppen. DET är något som sen följer de här personerna genom livet. Det tar inte slut den dag de blir 20. Kanske förändras det något, men de har med sig en erfarenhet som ingen av oss andra har haft möjligheten att få. Vi som vuxna, marknadsförare, föräldrar måste lyssna, betrakta och ta till oss hur den nya generationen killar och tjejer använder sig av dagens medier. Vi måste ta med i beräkningen att de växer upp med något som vi andra har fått lära oss i vuxen ålder. Det är spännande. Det är svårt. Det är aningen obegripligt och aningen svårhanterligt. Men vi måste ta det till oss. Här och nu!

Som förälder, vuxen och marknadsförare säger jag tack och lov för internet! Jag är en lyckligt lottad förälder som har barn som får möjligheten att växa upp med internet som hjälpmedel i deras väg ut i livet!

Telefonen ringer. Det är försäljaren Ö som absolut tycker att jag ringer för dyrt med mitt abonnemang. Jaha säger jag, men jag är oerhört nöjd med mitt abonnemang och har ingen intention att byta. Säljaren fortsätter trycka på och babbla en massa om hur bra och billigt det är att ringa med deras bolag. Till slut blir jag så irriterad att jag slänger luren i örat på säljaren. Vilket ger till följd att jag omedelbart blir först på dåligt humör och sen skäms över mitt eget beteende.
En stund senare ringer det på dörren till atéljen. Det är dagens första vilsna person som råkat komma bort sig på vår gård och eftersom det absolut inte finns några andra dörrar så ringer ALLA på vår dörr!! Jag snäser av personen (eftersom jag redan är på dåligt humör) och säger att de har väl ögon att se med. LETA UPP RECEPTIONEN för guds skull!! Sen slänger jag igen dörren och muttrar högt och ljudligt hur oerhört irriterande det är med personer som inte kan läsa skyltar bla bla bla. Går in på mitt rum och kollar mailen. Spam och skräp samsas med konstiga intetsägande epostutskick från företag som inte har en susning om hur man går tillväga när man ska skicka ut nyhetsbrev. Stressen kryper upp i axlarna på mig och snart exploderar jag!

Känner du igen dig?

Jag misstänker att detta inte är ett fenomen som jag är ensam om. Att man hamnar fel och blir på ett uruselt humör bara för att omständigheterna runtomkring för tillfället går åt det hållet! Men tänk om man istället hade avbrutit säljaren i telefonen lite snällt och sagt att det var trevligt att du ringde men jag är verkligen inte intresserad. Jag betalar hellre mer, hoppas du får en bra dag. Och sen lagt på luren snällt och lugnt. Då hade jag inte varit irriterad när det ringde på dörren och hade på ett trevligt sätt kunnat säga till den vilsna personen att det finns en reception runt hörnan. Gå dit och fråga de så kan de säkert hjälpa dig. Det i sin tur hade lett till att jag i lugn och ro kunnat sortera mailen och kanske sett det där nyhetsbrevet från en visst företag och tänkt att oj vad de har gjort detta fel, kanske skulle jag ringa de och erbjuda mina tjänster. Eller så hade jag helt enkelt bara raderat det hela utan att tänka närmare på det.
Dagen hade sedan fortsatt i lugn och ro och det hade varit en glädje att jobba. Väl hemkommen hade man troligen varit lugn och stillsam och tagit en promenad med maken eller en fika med barnen.

Ibland måste man stanna upp och tänka efter så att man verkligen lägger rätt energi på rätt saker och inte tvärtom!

Vad tror du?

Drar för hundrade gången (på 10 år)  på mig de gråaktiga, sladdriga mjukisbyxorna tillsammans med den slafsiga tröjan och de gamla gympaskorna (har dock en alldeles ny träningsbh!) och ger mig ut för att jogga. I spåret ser jag med förundran på de andra motionärerna och konstaterar snabbt en sak. Männen har de senaste joggingskorna med rätt dämpning, de tajta byxorna som gör det lätt att röra sig och den korrekta vindjackan så att de blir lagom svettiga. De är ute och joggar för kanske tredje gången den veckan och stegen är lätta. Kvinnorna i spåret ser ut ungefär som jag. Svetten lackar. Den stickade tröjan var nog inte så bra mot vinden och svetten. Mjukisbyxorna trillar ner och lämnar en halvbar sladdrig mage. Gympaskorna från gympapasset på Friskis för sådär 10 år sedan har trasiga skosnören. De är ute och joggar för kanske tredje gången de senaste 10 åren.

Har jag rätt eller är detta ett fenomen som är inbillat?

Hur kan det vara så att männen nästan alltid har den utrustning som faktiskt krävs för den sport de utöver? Vem har berättat för de att det är bra? Vem har sagt att för att utöva en sport kontinuerligt och ihärdigt är det en fördel om man ser till att ha rätt utrustning, risken är annars att man tröttnar. Varför har ingen talat om detta för oss kvinnor? Eller, varför tror vi kvinnor att vi inte är värda detta? Ingår det i männens uppfostran men inte i vår?

Jag tycker att medias bild av det hela är ganska jämlik, åtmistone när det kommer till reklamen. Dock kan man ju enkelt säga att det skiljer sig när man läser olika tidningar om träning. Om man tex läser Aktiv träning (som är för män) så handlar det mycket om produkter, prylar, kläder och annat som underlättar så att man kan fokusera på sin träning. När man sen läser tex iform (som är för kvinnor) så är allt mycket mer fokuserat på det psykiska planet, att man ska må bra i sin träning. Ofta kan man läsa att det går likabra med en gammal cykel, det viktiga är att man kommer iväg.

Men det är här problemet kommer in. För visst går det bra att ta den gamla cykeln de första gångerna… MEN om man vill fortsätta och faktiskt få bra resultat så får man nog farao köpa den där lite dyrare mer avancerade cykeln. Annars tröttnar man lätt. Det är bara det att det inte är någon som talar om det för oss kvinnor! Och nu kanske du tänker att hon kan väl tänka själv. Jo, så är det. Men det är lätt att man faller i samma gropar man alltid gjort om ingen talar om för en att man kan ta en annan väg runt!

Själv läser jag både ovanstående tidningar för att få till mig det jag behöver. Fortfarande cyklar jag på den gamla oväxlade cykeln. Dock är träningsbh:n bara lite gammal och det finns planer på att jag ska köpa mig ett par joggingskor till. Och just det. Häromdagen köpte jag mitt första ställ med tajta byxor och vindjacka! Jag lovar! Det känns bättre och går snabbare att träna nu. Ingen tvekan om den saken!

Ibland går det bara inte. Lite för mycket händer runt omkring för att jag ska ha orka att skriva något bra här. Dagens torsdagskrönika blir istället en utmaning till er som läser detta! Skriv i kommentaren vad ni vill att jag ska skriva om, vad är ni nyfikna på, vad vill ni veta mer om kring medier och marknadsföring? Dessutom vore det superskoj om ni vill tipsa om era egna hemsidor och bloggar, jag läser gärna

Brukar du organisera ditt kaos? Elller du kanske inte har något kaos? I min lilla värld har alla ett kaos, olika stort, men dock ett kaos. Och det finns inget underbarare än att organisera det. Håller ni inte med?
Lyckan att öppna ett nytt tomt excel ark och börja fundera på hur jag bäst kan få koll på det kaos som ligger överst på listan. Kanske är det en budget över hur mycket pengar jag spenderar på lunch. Eller siffror som ska mäta hur många gånger jag har gått ut med hunden i minst 20 minuter. Det bästa är de filer som jag skapar utifrån hur jag ska träna den närmaste tiden. Filerna skapas, trollas med, ändras. Och tillslut så är de färdiga och läggs i en fin liten mapp i datorn. Jag mår toppen! Träningsrundan går snabbare, pengarna är värda mer. Sen ska det kanske göras något i trädgården och oj, då åker excel arken fram igen. Nu ska det räknas, skrivas, mätas, skrivas och dokumenteras. Underbart!  Jag lyser som en sol och maken tittar på mig med oförstående blick, ler lite lätt och går strax därifrån.

Men det som är ännu bättre än excelfiler, det är när någon annan har gjort färdiga program som jag kan använda. Här kommer internet och framförallt iPhone och alla dess appar in! Det är underbart Jag njuter! Tekniken hjälper mig att göra ännu mer härliga dokumentationer av allt onödigt och kaosartat i mitt liv! Snart kan jag göra en dokumentation över alla onödiga pengar jag lagt ner på den här sortens program!
För mitt i allt detta organiserande så är det faktiskt så att när jag väl organiserat och dokumentar något. Tja, då är inte det roligt längre! Filen och /eller programmet hamnar långt ner i datorns innandöme och jag tittar omedelbart vidare efter något nytt!
Men vet du vad? Jag njuter och lyser som en sol och denna veckans införskaffade teknik/program som ska organisera mitt liv och mitt kaos är en ny stegräknare från Silva och ett konto på Runkeeper
Och kanske, kanske jag hittar ett nytt program som kan organisera alla mina tidningar i datorn också?

Har inte alla det såhär?

Idag kom en kär väninna in på ateljén. Eftersom vi inte setts på flera månader blev jag härligt glad och beslutade omedelbart mig för att allt jobb fick läggas undan till imorgon istället. Nu skulle det pratas livet, jobbet, familjen, mannen, ja, ni vet, allt det där man behöver ta reda på när man inte setts på ett tag.

Någon timme senare inser jag att livet kan verkligen ta svängar med en. Att som 40 åring tro att man har ett stabilt och tryggt liv där allt är som det ska är något som är få förunnat, om ens någon. Halva livet har gått. Halva livet är kvar. Har man tur har man man, barn och jobb. Har man inte tur så finns något av det inte med i bilden. Men handlar det verkligen om tur? Tror inte det. Det handlar snarare om vad man vill få ut av livet. Vad man tycker är viktigt och vad man prioriterar. Min väninna står stark i mitten och tar ett steg framåt. Igen.  Jag står vid sidan av och ler. Jag är stolt över att ha en sådan väninna. Stolt över att jag kan se delar av mig själv i henne. Jag är mer försiktig. Stark på ett annat sätt. Men även jag har gjort mina val och sedan sett ett resultat som jag är nöjd med.

Denna torsdagskrönika tillägnar jag främst min väninna men även alla er andra kvinnor där ute! Stå upp för er själva. Njut av de val ni gör (även de som man kunde gjort annorlunda). Se er omkring och ta tillvara på det som är det viktiga. För dig själv. Inte för andra. Njut. Lev. Andas. och framför allt LE! Imorgon är en ny dag och min största önskan är att få spendera den med mina barn, min älskade make och mitt fantastiska jobb. Vad önskar ni?

Mymlans bloggtema denna veckan är att man ska beskriva sitt förhållande till mat. För de av er som följer mig kontinuerligt vet ni säkert att jag även har en blogg till. Detta är min ”bebis” mitt ”skötebarn”, nämligen min matblogg Veckans middag. Så när detta bloggtemat dök upp tänkte jag att jag absolut måste skriva ett inlägg kring mitt förhållande till mat och hur det har påverkat mig.

För tio år sedan stod jag en dag i köket (ganska ovanligt vid den här tidpunkten i mitt liv) och tillagade köttbullar. Familjen, då bestående av två små barn, barnens pappa och en hund, satte sig ner för att äta och tog första tuggorna. Sonen spottade snabbt ut maten på tallriken och tittade på mig med förskräckta ögon. Snabbt därefter gjorde dottern likadant. Efter att själv ha smakat på köttbullarna åkte de snabbt ut i köket och det blev ett samtal till närmaste pizzeria. Lite senare samma kväll la jag upp den oätliga maten på en tallrik och tänkte att istället för att slänga den kunde åtminstone hunden få i sig lite ”husmanskost”. Hunden luktade på maten, tittade med sin mörka blick på mig, gnydde och gick omedelbart ut från köket, utan att ha rört maten!

Detta var bara en av många gånger då jag totalt misslyckades i köket. Jag, som är uppväxt med oerhört kulinariska och duktiga matlagande föräldrar. I mitt barndomshem testades den ena rätten efter den andra. Det var 70-tal och det skulle vara allt från linsgrytor till rotfruktsgratänger. Under 80-talet förkovrade vi oss i färdiga fiskpinnar och köttfärssås men också i Flygande Jakob eller kokt höna med currysås. Detta mixades med långkok, hembakat bröd, hemlagade marmelader och goda kakor. Men man kan nog säga att jag hade en bra mat uppfostran och har aldrig hamnat ”fel” när det kommer till maten jag ätit. Det har aldrig diskuterats mat i huset utan det har bara varit en naturlig del av vardagen.

Det har gått 10 år sedan jag totalt misslyckades med mina köttbullar och vägen fram till där jag är idag har varit kantad av misslyckade såser, dödbakade bröd, överkokt potatis och råa stekar. Men för några år sedan ändrades plötsligt min inställning till maten. Jag ville verkligen inte köpa färdig mat längre utan ville att den skulle vara äkta och ”tala” till mig. Dessutom gav mitt liv just vi det här tillfället mig möjlighet att testa mina vingar och faktiskt ta tag i det här med matlagning. Idag är det framför allt jag i vår familj som lagar maten. Jag älskar att stå i köket och laga den ena rätten efter den andra. Jag har lärt mig hur jag ska smaksätta och hur jag ska ”rädda” maten och jag njuter varje dag. Så mitt förhållande till mat har förändrats genom åren och jag njuter av det! Fortfarande anser jag mig ha en sund inställning till mat och jag är mån om att lära mina barn att låta maten vara en naturlig del av deras vardag.

Men en sak är säker och det är att mina barn aldrig kommer att låta mig glömma de köttbullar som inte ens hunden ville äta!

Ibland tappar man inspirationen. Man tycker att alla andra är mycket bättre än en själv. Världen är så stor så stor och själv känner man sig oerhört liten. Man påbörjar 15 olika projekt och alla plus några till hamnar i papperskorgen för att de var såååå dåliga. Känner du igen dig? Gör du inte det, GRATTIS! Då är du en av de där som jag blir så imponerad av, samtidigt som jag hoppas att den sortens personer har andra brister. Mest så att inte jag ska må ännu sämre inne i min lilla bubbla.

Men allvarligt talat, visst är det så att man tappar sin inspiration emellanåt. Det behöver ju inte ens vara jobb relaterat, det kan ha med trädgården eller bilen att göra. För mig är det nog oftast jobb relaterat, eller delvis jobb relaterat. Ni vet allt det där som kanske kan utveckla sig till att bli mer jobb inriktat men som ännu bara är på hobbybasis. Jag vill gärna skriva. Vill skriva underfundiga och smarta texter som ni vill läsa. Och emellanåt blir jag till och med riktigt nöjd med det som kommer genom tangentbordet och ut i cyberspace. Men ännu fler gånger raderar jag eller sitter där med fingrarna helt stilla på tangentbordet, stirrandes ut i en tom mörk värld där ALLA andra är såååå mycket bättre än jag!

Säger vem då, säger jag då till mig själv lite uppfordrande och går en runda! Sen är jag tillbaka vid datorn, surfar lite och ibland blir det sen en bra inlägg, ibland ett mindre bra och ibland inget alls.

Men, jag börjar inse att jag inte är ensam om att tänka såhär! Läser på Twitter om folk som sliter sitt hår för att klara det eller det projektet. Läser inlägg på andra bloggar om hur svårt det ibland kan vara att ens ta sig upp ur sängen för ångesten som griper tag i ens kreativa delar och vägrar släppa. Men jag läser även om de som försöker hjälpa andra i den här situationen, som har tips och råd att ge. Det är då jag inser att jag inte är ensam. Vi är många. Det viktiga är nog att bara fortsätta göra det man vill och tycker om. På ett eller annat sätt blir nog de där projekten av ändå och säkert riktigt bra! (de andra får helt enkelt stanna i papperskorgen)

Läs gärna på bloggen Något smart om hur du håller inspirationen uppe för ditt eget bloggande.

I fåtöljen sitter ena sonen, dator i knät och hörlurar på. I stora soffan sitter maken med dator i knät, bredvid sitter dottern med dator i knät. I lilla soffan sitter jag själv, utsträckt, även jag med dator i knät och hörlurar på. Teven är på med en actionfilm som vi alla fyra både ser och inte ser. Plötsligt säger maken något. Han har precis läst ett intressant inlägg på en blogg han följer. Vi lyssnar alla och diskussionen är igång en stund, innan vi alla återgår till vårt eget.

Sen tar sonen av sig ena hörluren, böjer sig fram och ber sin pappa lyssna på en låt han precis hittat. En stund senare har maken/pappan fått lite ny musik att fundera på. Dottern knackar mig på axeln och ber mig läsa texten hon precis skrivit inför ett skolprojekt. Vi går igenom den tillsammans innan hon fortsätter skriva.

Allt detta händer en vanlig, alldeles normal, söndagkväll i vårt hus.

Utifrån ser det nog inte riktigt klokt ut och vi skojar ofta om det. Men för oss är det det ultimata. Vi kan på en och samma gång göra det vi själva tycker bäst om, lyssna på vår egen musik, surfa på våra egna favoritsiter, samtidigt som vi faktiskt umgås och emellanåt pratar ganska mycket OCH ser på diverse TV program.

Tacka vet jag dagens teknik som gör detta möjligt (sen kanske det har lite att göra med annat oxå men just idag vill jag tacka tekniken)!