I måndags dök det upp en länk på twitter från Mymlan. Hennes bloggtema denna veckan handlade om avslut och hon uppmanade alla som ville att skriva ett inlägg om avslut och länka till henne. Jag gillar hela tanken med att man är flera bloggare som skriver om samma ämne. T ex kan ni följa FBTW på min matblogg denna veckan. Så varför inte skriva om avslut. Det är ett ämne som å ena sidan väcker en massa funderingar i huvudet på mig och å andra sidan blir det helt tomt.
Låter tankarna snurra runt och en av sakerna som dyker upp är mitt skrivprojekt jag höll på med i somras. Har jag avslutat det? Egentligen inte. Men det har hamnat i byrålådan och jag har gått vidare. Så det kan väl inte kallas ett avslut? För massvis med år sedan avslutade jag en relation men eftersom vi har barn ihop pågår relationen som föräldrar alltid. Alltså inget helt avslut där heller. Men ett arbetsprojekt då? Där kan jag väl hitta ett avslut och skriva om? Både och. Där också. De flesta av mina arbetsprojekt är pågående projekt som aldrig riktigt avslutas. Det skulle då vara när faktiskt en kund bestämt sig för att jobba med någon annan. DET är ju riktigt jobbigt och något man varken vill tänka på, ta upp till ytan eller ens ta i. Men det är kanske det man borde? Ta fram den där kunden. Arkivera mapparna på en hårddisk och lägga denna hårddisk djupt i en låda någonstans. Slänga alla papper relaterade till den här kunden. Slänga allt annat fysiskt. Men oj vad det är svårt! Jag kan faktiskt bli lite motiverad, ändå, när jag tittar upp från datorn och in i bokhyllan. Ser pärmen som tillhör den där kunden, fundera en stund på hur jag kan göra för att kanske börja jobba med kunden igen eller kanske hitta en liknande kund. Området kan jag ju. Så nä.. jag vill nog inte avsluta den där kunden ändå. Helt.
Det var inte så enkelt att skriva om ett specifikt avslut för min del. Jag önskar att jag kunde skriva om min sjukdom, MS, och säga att den gick att avsluta. Men det går liksom inte. Den följer mig genom livet, däremot har jag lärt mig att leva med den och det kanske kan räknas som ett avslut. Ett avslut på funderingarna kring hur hemskt det är att ha en sådan sjukdom. Ett avslut kring att inte varje morgon känna efter i kroppen om allt fungerar som det ska. Helt enkelt ett avslut som gör att jag accepterar att jag har sjukdomen, lever med den och helt enkelt trivs ändå!
Nu avslutar jag detta inlägg och hoppas på att många andra gör intressanta inlägg kring detta ämne!
Ibland tappar man inspirationen. Man tycker att alla andra är mycket bättre än en själv. Världen är så stor så stor och själv känner man sig oerhört liten. Man påbörjar 15 olika projekt och alla plus några till hamnar i papperskorgen för att de var såååå dåliga. Känner du igen dig? Gör du inte det, GRATTIS! Då är du en av de där som jag blir så imponerad av, samtidigt som jag hoppas att den sortens personer har andra brister. Mest så att inte jag ska må ännu sämre inne i min lilla bubbla.
Men allvarligt talat, visst är det så att man tappar sin inspiration emellanåt. Det behöver ju inte ens vara jobb relaterat, det kan ha med trädgården eller bilen att göra. För mig är det nog oftast jobb relaterat, eller delvis jobb relaterat. Ni vet allt det där som kanske kan utveckla sig till att bli mer jobb inriktat men som ännu bara är på hobbybasis. Jag vill gärna skriva. Vill skriva underfundiga och smarta texter som ni vill läsa. Och emellanåt blir jag till och med riktigt nöjd med det som kommer genom tangentbordet och ut i cyberspace. Men ännu fler gånger raderar jag eller sitter där med fingrarna helt stilla på tangentbordet, stirrandes ut i en tom mörk värld där ALLA andra är såååå mycket bättre än jag!
Säger vem då, säger jag då till mig själv lite uppfordrande och går en runda! Sen är jag tillbaka vid datorn, surfar lite och ibland blir det sen en bra inlägg, ibland ett mindre bra och ibland inget alls.
Men, jag börjar inse att jag inte är ensam om att tänka såhär! Läser på Twitter om folk som sliter sitt hår för att klara det eller det projektet. Läser inlägg på andra bloggar om hur svårt det ibland kan vara att ens ta sig upp ur sängen för ångesten som griper tag i ens kreativa delar och vägrar släppa. Men jag läser även om de som försöker hjälpa andra i den här situationen, som har tips och råd att ge. Det är då jag inser att jag inte är ensam. Vi är många. Det viktiga är nog att bara fortsätta göra det man vill och tycker om. På ett eller annat sätt blir nog de där projekten av ändå och säkert riktigt bra! (de andra får helt enkelt stanna i papperskorgen)
Läs gärna på bloggen Något smart om hur du håller inspirationen uppe för ditt eget bloggande.
I förra veckan bloggade Ronnestam om en trevägsmodell för en bra strategi kring sociala medier. Det är svårt idag för alla företag att ta ställning till hur man ska göra kring de sociala medierna. Ska man använda sig av alla de vägar som finns? Om man gör det hur ska man gå tillväga, vilka regler ska man följa, hur ska man förhålla sig till det som företag? Det finns många oerhört duktiga människor idag som skriver om de sociala medierna. Jag har tidigare tipsat om några stycken. Men den modell som Ronnestam presenterar tycker jag är riktigt bra och vill gärna tipsa vidare om här.
Det hela bygger på tre modeller:
Den sociala trappan
Denna modellen fokuserar på den övergripande processen
Den sociala verktygsmatrisen
Här vet du redan vilken sorts närvaro ditt företag behöver. Det är nu dags att kartlägga de verktyg som behövs för att du ska veta när du ska vara tyst, när du tala och när du ska lyssna.
Den sociala virala spiralen
Nu handlar det om hastighet. Sprid din information. Men gör det med eftertanke, finess och timing.
Som läsare får man en ingående presentation av de tre modellerna och hur man kan använda sig av de i sitt företag. Är du om något intresserad av vad de sociala medierna kan göra för dig och ditt företag, gå då in och läs hela inlägget här.
Måndag morgon och jag sitter vid skrivbordet efter en lugn och skön helg. Det behövdes efter förra veckans intensiva arbete. Blev långa dagar men oj så roliga de var. Det är härligt att konstatera faktumet att veckorna som har startat det nya året har varit fulla av roliga och härliga uppdrag. Allt från en internationell kampanj för en kund som jag nu jobbat med länge och trivs oerhört bra med till nya kunder som både vill se vad de kan göra om de ska köra enbart på nätet till kunder som behöver hjälp med hela sitt uttryck! Dagarna springer fram och som alla andra önskar man ibland att dagarna har lite fler timmar 
Men vad har hänt under veckan utanför min lilla sfär då? Kanske en gammal nyhet för många men i förra veckan utsågs vinnarna i Stora bloggpriset, här hittar du hela listan. En annan bloggtävling som fortfarande pågår är YABA, gå in och rösta på dina favoriter inom marknadsföring och digitala medier. Sifo släppte den senaste konsumentrapporten och jag skrev om det här. Liber informerade om nya böcker kring marknadsföring och försäljning och för de som är nyfikna på den nya kvinnliga konsumenten gjorde jag ett utdrag här från en undersökning gjord i USA.
Hoppas ni alla får en härlig vecka!
Snappade i helgen upp (via Jardenberg) en intressant tankegång gällande hur tidningarna missar att fånga upp oss läsare dagligen. Inlägget heter ”Hur skulle tidningarnas webbplatser se ut om de var anpassade efter mig”. Jag håller med bloggaren och undrar just varför dagens tidningar är så rädda för att låta oss läsare vara mer inblandade. Jag är övertygad om att ju mer information vi kan påverka själva desto mer vill vi ha. Men vi vill ha det på vårt eget sätt. Inte så som någon har sagt att det ska vara. Och framtiden (eller kanske redan idag) kommer att ge oss de möjligheterna. Det är vi som skapar det vi själva vill ha. Med eller utan de stora mediehusens goda minne.
Om du själv fick välja. Skulle då inte den bild som målas upp (enligt Peter Rosdahl) med väderlek, morsdag och postgång vara idealet tillsammans med dagens nyheter (jag personligen vill då ha både lokalt, nationellt o internationellt) och mina favoritbloggar som är uppdaterade.
Hmmm… undrar när appen för det dyker upp. För om den inte redan finns, så kommer den. Eller kanske jag ska se min iPhone som just det jag precis beskrivet? I den har jag ju precis allt det som är ovan. Och jag har det med mig hela tiden. Men visst… nu var det ju tidningarnas kapacitet och vilja att göra oss läsare till lags vi pratade om. Inte vilka apps som finns tillgängliga. Dessutom läste jag i helgen att – iPhone är en väldigt elegant lösning på att ge människor ngt att fördriva tiden på i väntan på något annat 
Ny vecka, nya utmaningar. Vi närmar oss julen med stormsteg och det gäller att fånga de sista pusselbitarna innan lite ledighet. I förra veckan skrev jag en del om språket här på bloggen. Min tanke var att jag sakta men säkert ska försöka ha ett nytt ämne här varje vecka som jag ska skriva om. Men för att avsluta förra veckans ämne tänkte jag hänga på en Twitter stafett som jag tyckte verkade super rolig! Se nästa inlägg!
Ställer du den frågan till dina vänner? Finns du på Linkedin? Kanske du frågar dina kunder och kollegor. Twittrar du? Undrar kanske andra omkring dig. Både vänner, bekanta, kollegor och kunder.
Frågan är var du finns och var du vill finnas. De olika generationerna har stora klyftor idag. Klyftor som man antingen måste överbrygga eller helt enkelt ärligt talat skita i. Men kan man det?
För dem som är hyfsat uppdaterad på dagens teknik eller vi kan säga den som använder sig av den teknik som finns – mobil, dator, internet – är nog frågan först och främst: Klarar jag mig utan det? Mitt svar är: Nä, det gör du inte. Inte om du redan är en kvalitativ användare av tekniken. Men, det är upp till dig själv hur du använder det.
Läs hela mitt inlägg på Du&Jobbet där jag gästbloggar denna veckan
Men våra ungdomar, hur möter de medierna och reklamen? Hur funderar och fungerar de? Har de samma mönster som vi som är vuxna idag? Jag tror inte det. Det räcker med att jag tittar på mina tonåringar här hemma. Ser hur de beter sig. Ser att de i vissa fall är mer mottagliga men i andra totalt likgiltiga. Är de svårare att nå? Kanske. Men kanske inte. Om man gör rätt. Om man låter dem välja själva. Låter det konstigt? Jag tycker inte det.
Sätt en mobiltelefon i handen på en tonåring, oavsett märke, och han eller hon vet precis vad de ska göra och hur de ska hantera telefonen. Märket spelar ingen roll. Alla är samma. Men låt ungdomarna själva välja vad de ska fylla sin telefon med så har man en trogen kund. Som gärna betalar för sig.
Läs hela mitt inlägg på Du&Jobbet där jag gästbloggar denna veckan
