Ungefär 15cm hög och 10cm bred, svart med röd kant. Så såg min första dagbok ut,  jag var 7 år gammal och hade börjat första klass den hösten. Anteckningarna är korta och relativt oläsliga, men när jag läser de inser jag hur mycket känsla där är bakom varje bokstav som jag lyckats få ner.

Dagböckerna har följt mig genom åren och beroende på var jag befunnit mig med mina tankar har dagboken fått olika utseende. Under högstadieperioden hade jag flera stycken på samma gång, under gymnasietiden en variant. Men alla finns de sparade i en låda i min garderob och ibland tar jag fram de och njuter av all denna text, alla dessa tankar och känslor som har fått ta plats med hjälp av pennan. Under min uppväxt gick all min lediga tid åt att skriva och läsa. Jag slukade allt som fanns att läsa och sen skrev jag (mer eller mindre bra dock), praktiserade på tidningen Arbetet och på vårt lilla lokala biblioteket. Var övertygad om att jag skulle arbeta som journalist ”när jag blev stor”.

Journalister de skriver om sådant som är viktigt. Journalister kan också vara författare och skriva böcker. DET var det jag ”visste” och trodde på. Journalisterna gjorde det som jag älskade att göra, skriva och läsa. När jag då kopplar allt detta till hur världen ser ut idag så undrar jag varför det är så mycket snack om att tidningarna måste vara först med nyheterna för att inte gå under eller att e-böckerna kommer att slå ut de vanliga traditionella böckerna.
Mitt förstånd säger mig att jag förstår varför det är så mycket snack om det. Tidningarna och förlagen är rädda. Rädda för den nya tiden. Rädda för hur facebook, twitter, wikipedia, wikileaks och alla bloggar ska ta över informationsflödet. Men då tänker jag återigen som jag gjorde som liten. Journalisterna skriver och läser. De skriver det som jag och alla andra vill läsa, djupgående, intressanta, faktabaserade artiklar. Och vissa journalister blir författare och skriver de böcker som jag och alla andra vill läsa. Oavsett om det är digitalt eller analogt. De behöver inte vara rädda. Framför allt behöver deras uppdragsgivare inte vara rädda. För vi vill fortfarande läsa det som skrivs! eller hur?

(jag lär aldrig bli journalist, men jag har en stor tilltro och respekt för yrket och mina drömmar om att skriva har förflyttat sig från mina dagböcker i lådan till bloggandets värld. På mina premisser, ingen annans, bara lite mer öppet

Tyst! Jag jobbar! Så borde det stå på min dörr just nu. Inte för att någon stör mig. Utan för att jag måste fokusera. Jag måste fokusera djupt och koncentrera mig. Inte på något intellektuellt djup utan på bokstäver, rader, typsnitt, fetstil och rättstavning.

Vad händer då i mitt lilla rum just nu kanske ni undrar?

Jo, just nu spenderar jag några dagar där jag hjälper min man med ett av hans projekt. Några gånger om året gör han nämligen serieböcker/tidningar och alla dessa serier behöver bubblas (sättas test i bubblor) och detta är vad jag just nu gör! Alltså behövs det stillhet, tysthet (dock bra musik) och djupt fokus. OCH många små pauser!! Så nu har jag bloggat och ska ta lite lunch. Sen är det dags att bita tag i resten av serierna.

Min vecka bestod utav en svår förkylning blandat med medieplanering i Polen, broschyrfunderingar åt en kund och letandes ”prylar” till annan kund. Förkylningen satte sina spår och jag var totalt slut i helgen. Men solen och vårkänslorna har nu gjort att jag återhämtat mig helt.

Funderade om o om igen under veckan på hur jag skulle ta hand om min analoga önskan i min digitala värld. Moleskine löste problemet och varför inte göra som de göra här.

Click here to view the embedded video.

Ibland tappar man inspirationen. Man tycker att alla andra är mycket bättre än en själv. Världen är så stor så stor och själv känner man sig oerhört liten. Man påbörjar 15 olika projekt och alla plus några till hamnar i papperskorgen för att de var såååå dåliga. Känner du igen dig? Gör du inte det, GRATTIS! Då är du en av de där som jag blir så imponerad av, samtidigt som jag hoppas att den sortens personer har andra brister. Mest så att inte jag ska må ännu sämre inne i min lilla bubbla.

Men allvarligt talat, visst är det så att man tappar sin inspiration emellanåt. Det behöver ju inte ens vara jobb relaterat, det kan ha med trädgården eller bilen att göra. För mig är det nog oftast jobb relaterat, eller delvis jobb relaterat. Ni vet allt det där som kanske kan utveckla sig till att bli mer jobb inriktat men som ännu bara är på hobbybasis. Jag vill gärna skriva. Vill skriva underfundiga och smarta texter som ni vill läsa. Och emellanåt blir jag till och med riktigt nöjd med det som kommer genom tangentbordet och ut i cyberspace. Men ännu fler gånger raderar jag eller sitter där med fingrarna helt stilla på tangentbordet, stirrandes ut i en tom mörk värld där ALLA andra är såååå mycket bättre än jag!

Säger vem då, säger jag då till mig själv lite uppfordrande och går en runda! Sen är jag tillbaka vid datorn, surfar lite och ibland blir det sen en bra inlägg, ibland ett mindre bra och ibland inget alls.

Men, jag börjar inse att jag inte är ensam om att tänka såhär! Läser på Twitter om folk som sliter sitt hår för att klara det eller det projektet. Läser inlägg på andra bloggar om hur svårt det ibland kan vara att ens ta sig upp ur sängen för ångesten som griper tag i ens kreativa delar och vägrar släppa. Men jag läser även om de som försöker hjälpa andra i den här situationen, som har tips och råd att ge. Det är då jag inser att jag inte är ensam. Vi är många. Det viktiga är nog att bara fortsätta göra det man vill och tycker om. På ett eller annat sätt blir nog de där projekten av ändå och säkert riktigt bra! (de andra får helt enkelt stanna i papperskorgen)

Läs gärna på bloggen Något smart om hur du håller inspirationen uppe för ditt eget bloggande.

Want Back in the Game? Så stod det i ämnesraden i ett nyhetsbrev jag fick häromdagen från tidningen PINK. Det visade sig att artikeln handlade om kvinnor (i USA) som funderar på att hoppa av arbetssvängen under en period för att istället ta hand om familjen eller helt enkelt ta hand om sig själv. 30% av tidningens läsare hade någon gång tänkt denna tanke.

Men det visade sig också att av de kvinnor som faktiskt tar ledigt planerar över 90% att gå tillbaka till sitt jobb igen. I New York Times kan man läsa att nu under de dåliga tiderna är det fler och fler kvinnor som väljer att gå tillbaka till sina jobb eller att helt enkelt söka jobb.  Man är rädd för hur framtiden ska te sig eller helt enkelt för att ens make redan blivit uppsagd. Men det är svårt. I USA kan det i många fall vara kvinnor som varit hemma med barn i mer än 10 år som pga de dåliga tiderna nu känner sig manade ut i arbetslivet igen. En situation som nog inte är den lättaste, om man inte har hållit sig ajour med sitt yrke under de här åren.

För att göra någonslags jämförelse med oss arbetande kvinnor här i Sverige får man väl ta vår  föräldraledighet eller möjligheten till att ta tjänsledigt, som avbrott från arbetslivet. Nu var det längesedan jag var hemma med småbarn men jag hör konstant mammor (och pappor) runt omkring mig som funderar just på hur de ska förhålla sig till sitt arbete under den tid de är föräldralediga. Ska man hålla sig ajour medan man är hemma eller ska man utnyttja sin ”rätt” att vara borta från sitt jobb helt? Vilket av detta gynnar en mest i det långa loppet, egentligen? Är det så att man har större chanser att komma tillbaka till sitt jobb om man är aktiv samtidigt som man är ledig eller får man inte tillräckligt fokus då på det man har valt att vara ledig för (barn, långresa, annat jobb). Kanske syftet med ledigheten får avgöra hur man förhåller sig. Och kanske man inte vill tillbaka igen till samma ställe?

Om det skulle vara jag som skulle fatta de här besluten hade jag nog fått leta upp en mentor eller coach som kunde guidat mig fram längs vägen. Inget ont i det men jag är just nu glad över att jag kan luta mig tillbaka i min stol,  läsa mina tidningar och se med glädje på mina tonåringar som numera klarar sig rätt bra på egen hand, tills maten kokar över och tvätten ska bli ren .

Tidens flyktighet gör att vi alla uppfattar tid på olika sätt.

Telefonen ringer. Det är dags att stiga upp och klockan är strax innan sju på morgonen. Varje morgon. Gå ner och sätta på te, in i duschen medan teet drar. På med ägg. Lagom färdiga när kläderna är på. Alla är nu uppe och springer som yra höns omkring på bottenvåningen. Letandes kläder, väskor, plånböcker, telefoner, nycklar. MAMMA, när börjar jag, ropar dottern. PAPPA, jag hittar inte mina gympaskor, ropar ena sonen. Fem minuter senare har alla rusat ut ur huset och vi far iväg till kontoret, med andan i halsen. Bråttom bråttom. Eller? Vad är det egentligen vi har bråttom till? Det står ingen utanför mitt kontor och väntar, om det inte är ett möte inbokat vill säga. Men om det är ett möte inbokat då gäller det att vara i tid.

För det är människans veto att alltid vara i tid. Är man inte i tid så är man ute. Då skojas det bakom ryggen på en. Då är man en sådan där ”kreatör” eller ”konstnär”. Varför är det så? Varför har tiden blivit en så viktig del av våra liv? Varför skyndar vi när vi jobbar, skyndar när vi är lediga, skyndar när vi handlar, skyndar när vi umgås? Varför kan vi inte bara låta tiden ha sin gång. Varför kan man inte bara konstatera att, nähä.. idag gjorde jag bara detta. Men oj vad bra jag gjorde det. Imorgon gör jag det andra. Om jag vill.

Det som gav mig funderingarna och tankarna att skriva detta inlägget var att maken berättade om ett inslag i P1 häromveckan kring det här med tiden. Dock har jag själv missat inslaget så är det någon som vet när det gick, hör av er! Enligt vad jag hörde så pratade man blandannat om hur olika tiden kan ses i tex länderna i Afrika jämfört med här i väst. Ett exempel är att om man ska åka med bussen till en stad så vet man att bussen går någonstans under förmiddagen. Alltså tar man sitt pick och pack och går ut till vägen och sätter sig. Här sitter man sedan och väntar tills bussen kommer. Oavsett när den kommer. Min första fundering, som västerlänning, är ju då naturligtvis. Men vad sysselsätter sig personen med under tiden. Och oj vad irriterande det måste bli. Men min nästa tanke blir sen att, så tänker ju inte den afrikan som sitter där och väntar på bussen. För honom/henne finns det ingen annan variant. Förmodligen funderar personen i fråga på diverse saker och njuter av att sitta still en stund (eller flera timmar). Kanske kommer det fler som ska åka med samma buss och de börjar prata med varandra.

Jag gläds åt denna tanke på att låta tiden ha sin gång och låta den få dyka upp i sina olika skeden. Kanske måste man inte rusa iväg på morgonen. Kanske kan man sitta en kvart till vid köksbordet och läsa tidningen och sen gå hem en kvart senare på kvällen, eller ta en kvarts kortare lunch? Eller kanske helt enkelt bara sätta sig på en bänk några timmar och se vad som händer! Det lockar.

För dig som är nyfiken på hur man kan lära sig att vinna mer tid (alltså du som är mån om att faktiskt hinna med så mycket som möjligt men ändå inte stressa) finns det en bok som heter 100 sidor om hur du vinner tid.

Själv ska jag se om jag kan ta om inte timmar, så några minuter, på den där bänken och se vad som händer.

Ny vecka, nya utmaningar. Vi närmar oss julen med stormsteg och det gäller att fånga de sista pusselbitarna innan lite ledighet. I förra veckan skrev jag en del om språket här på bloggen. Min tanke var att jag sakta men säkert ska försöka ha ett nytt ämne här varje vecka som jag ska skriva om. Men för att avsluta förra veckans ämne tänkte jag hänga på en Twitter stafett som jag tyckte verkade super rolig! Se nästa inlägg!

Recensionen ligger på min matblogg. Välkommen dit!

Gjorde idag en sökning på Wikipedia med ordet SPRÅK. Tanken från min sida var att hitta intressanta bitar att skriva om denna veckan. Men där var så mycket intressant bara på wikipedia att jag helt enkelt kopierar delar och sen låter er själva gå vidare och läsa om språket.

Från Wikipedia om Språk:

Språk är ett system för kommunikation som används av alla människor, och som barn tillägnar sig under sina första levnadsår. Barn lär sig använda språk lika naturligt som de lär sig att gå. Språkets medium kan vara antingen talat språk eller teckenspråk eller skrift, som alla är i princip likvärdiga bärare av språklig kommunikation.
Begreppet språk har två nära sammanbundna, men ändå separata betydelser; dels syftar det på det mänskliga språket som fenomen, dels syftar det på enskilda språk, kommunikationssystem för en avgränsad grupp människor.

Det mänskliga språkets ursprung är långt ifrån klarlagt, och ganska kontroversiellt. Det finns en mångfald av teorier, men alltför lite data. Vissa huvudlinjer går dock att skönja. Alla mänskliga populationer idag talar fullvärdiga språk, och har samma språkförmåga, alltså måste alla biologiska aspekter av vår språkförmåga ha funnits i vår senaste gemensamma förfader, som levde för 150 000 – 200 000 år sedan. Språket kan vara äldre, men det kan inte vara yngre.
Andra djur har sina kommunikationssystem, men inget som kommer i närheten av språket i komplexitet och flexibilitet. Vissa apor har dock varningsrop som verkar fungera som ord, med arbiträr koppling mellan ett visst läte och ett visst rovdjur. Människoapor kan lära sig vissa aspekter av språk, så att de kan använda ordliknande symboler för att kommunicera, och även lära sig förstå enkel engelska. Men de här apornas språkförmåga är fortfarande mycket begränsad, och stannar på högst en mänsklig tvåårings nivå.

Det finns många tusen språk som talas i världen. Det exakta antalet beror på hur man räknar – gränsdragningen mellan vad som är en dialekt och vad som är ett eget språk är ganska godtycklig, och baseras ofta nog lika mycket på politik som på rent språkliga förhållanden. En illustration av detta är att världen fick ett ”nytt” språk nyligen, montenegrinska, samtidigt som Montenegro blev självständigt. När Montenegro var en union med Serbien var montenegrinska bara en dialekt av serbiskan.
En ofta använd språkkatalog, Ethnologue räknar med 6 912 olika språk. Ungefär 800 av dessa språk, drygt 10%, har en egen artikel på svenska Wikipedia – se Lista över språk.

Läs mer från wikipedia angående språk här.

Jag vl nt tala åm ngt såm du sägr r nytt. Jag vill inte tala om något som du säger är nytt.

Läser sms från barnen och vartannat mess förstår jag bara inte. Förkortningarna är många och även om de egentligen är ganska kloka, när man tänker efter, så är det svårt att förstå. Dagens ungdomar lever i en annan självklarhet än vad vi någonsin har gjort. De är inte rädda för något. De förändrar utifrån vad som passar dem, inte utifrån vad vi säger till dem! De ifrågasätter, men väntar inte på svar utan gör det som de anser vara den bästa lösningen. Och frågan är om inte den lösningen i många fall är ganska bra. För vad är det som säger att vi måste skriva på samma sätt som vi har gjort i årtioenden? Jag är övertygad om att språket ändå kommer att finnas kvar, i både skrift och tal, oavsett hur dagens ungdomar förändrar det. Oavsett hur de förkortar eller förlänger språket. De förändrar det för de anser att det behövs. Utan tanke på konsekvenserna. Det är ganska befriande! Med spänning och förväntan väntar jag på de kommande åren och den förändring som kommer att ske. För den är här, hur mycket eller lite vi än vill det! Håll tankarna öppna för denna förändring så misstänker jag att det blir en härlig värld som kommer att visa sig!