Ungefär 15cm hög och 10cm bred, svart med röd kant. Så såg min första dagbok ut, jag var 7 år gammal och hade börjat första klass den hösten. Anteckningarna är korta och relativt oläsliga, men när jag läser de inser jag hur mycket känsla där är bakom varje bokstav som jag lyckats få ner.
Dagböckerna har följt mig genom åren och beroende på var jag befunnit mig med mina tankar har dagboken fått olika utseende. Under högstadieperioden hade jag flera stycken på samma gång, under gymnasietiden en variant. Men alla finns de sparade i en låda i min garderob och ibland tar jag fram de och njuter av all denna text, alla dessa tankar och känslor som har fått ta plats med hjälp av pennan. Under min uppväxt gick all min lediga tid åt att skriva och läsa. Jag slukade allt som fanns att läsa och sen skrev jag (mer eller mindre bra dock), praktiserade på tidningen Arbetet och på vårt lilla lokala biblioteket. Var övertygad om att jag skulle arbeta som journalist ”när jag blev stor”.
Journalister de skriver om sådant som är viktigt. Journalister kan också vara författare och skriva böcker. DET var det jag ”visste” och trodde på. Journalisterna gjorde det som jag älskade att göra, skriva och läsa. När jag då kopplar allt detta till hur världen ser ut idag så undrar jag varför det är så mycket snack om att tidningarna måste vara först med nyheterna för att inte gå under eller att e-böckerna kommer att slå ut de vanliga traditionella böckerna.
Mitt förstånd säger mig att jag förstår varför det är så mycket snack om det. Tidningarna och förlagen är rädda. Rädda för den nya tiden. Rädda för hur facebook, twitter, wikipedia, wikileaks och alla bloggar ska ta över informationsflödet. Men då tänker jag återigen som jag gjorde som liten. Journalisterna skriver och läser. De skriver det som jag och alla andra vill läsa, djupgående, intressanta, faktabaserade artiklar. Och vissa journalister blir författare och skriver de böcker som jag och alla andra vill läsa. Oavsett om det är digitalt eller analogt. De behöver inte vara rädda. Framför allt behöver deras uppdragsgivare inte vara rädda. För vi vill fortfarande läsa det som skrivs! eller hur?
(jag lär aldrig bli journalist, men jag har en stor tilltro och respekt för yrket och mina drömmar om att skriva har förflyttat sig från mina dagböcker i lådan till bloggandets värld. På mina premisser, ingen annans, bara lite mer öppet 
